Nu min trogna lilla läsarskara är det dags...
Den här bloggen ska nu få rundas av. Den ska inte dö och raderas, men det här blir (förhoppningsvis) det sista inlägget. Den har fyllt sin funktion men nu är den överflödig, har liksom inget att säga om mitt knä längre. Och det var ju av den anledningen jag startade den.
Den 23:e dec är det ett år sedan jag fick ett nytt korsband.
Den 28:e december är det ett år sen min värld formligen rasade ihop då ledinfektionen blev så svart på vit som den kunde bli.
Den 3:e januari är det ett år sen jag fick hoppa ut från sjukhuset efter en fruktansvärd vecka.
Den 1:a februari är det ett år sen jag fick slänga kryckorna åt helvete (eller nej, där ljög jag; de ligger fortfarande kvar i bilen. Alltid redo för nya tag;) och börja försiktigt med rehaben på riktigt.
Den 1:a april är det ett år sen jag knaprade de sista antibiotikapillrena på den långa kuren och började kunna springa lite smått.
Och idag? Jag har ett knä som fungerar alldeles utmärkt. Det låter om sig lite ibland, det kan vara lite stelt och skruven kan göra lite ont ibland. Men vafan; vad spelar det för roll? Jag kan göra det jag vill (minus fotboll och innebandy som jag fortfarande inte vågat mig på) och det betyder allt för mig.
Jag kan jobba med det jag vill och jag kan träna det jag vill och det; det är ren och skär lycka<3
Det kommande året planeras mitt knä och resten av mig palla:
- Vasaloppet
- Tough Viking
- Tjurruset
- Icebug24
- Och massa rolig träning!
Fy satans så kul!!:)
Tack för den här tiden, hoppas inte vi återses på det här forumet!:)
Over and out.
Att jag skulle börja blogga trodde jag aldrig! Men som läget är just nu tror jag faktiskt att det hjälper, det är skönt att få skriva av sig om allt som händer. Kanske kan den här bloggen även hjälpa någon annan som befinner sig i en liknande situation; två flugor i en smäll i såna fall!
Ska börja med en sammanfattning om vad som hänt så ni hänger med. Så här kommer min lifestory sen mitt knätrubbel startade!
2010 Januari
Utbildningen Skydd mot olyckor på Sandö tar sin början och vägen mot att arbeta som brandman i framtiden startar. Livet leker, klassen är underbar och det finns inget bättre än att träna. Allt går som på räls.
2010 Oktober - skadans start
Under en innebandyträning med klassen blir jag tacklad, underbenet står kvar i marken medan överben och knä vrids inåt och jag känner hur nånting knakar till och gör fruktansvärt ont i knäet. Efter en stund försökte jag återigen springa med resultatet att knäet vacklar inåt igen och det gör om möjligt ännu ondare denna gång.
Knäet svullnar upp som en ballong och det är här knäet-från-helvetet berättelsen tar sin början.
Jag uppsökte efter ca 1 vecka, då svullnaden börjat lägga sig en aning, vårdcentral. Denna (har jag insett i efterhand) fullkomligt inkompetente läkare som jag fick träffa, klämde och kände lite och konstaterade att det antagligen var inre ledbandet som var uttöjt. Han skickade iväg mig med orden "du får nog bli en teoretisk brandman" (hö hö hö)
Utbildningen påverkades några veckor då jag inte kunde delta i allting praktiskt pga att jag inte kunde böja/sträcka benet.
2010 November-2011 Maj
Under dessa månader vrider jag knäet ytterligare fyra gånger och efter sista gången ser jag via vårdcentralen till att få komma till en riktig ortoped. Paniken breder ut sig med tanke på att senaste gången knäet skadas sker 3 dagar innan introutbildningen börjar på Räddningstjänsten där jag fått en vikariat över sommaren. Man vill inte gärna komma som en enbent och kanske inte kunna jobba över sommaren!
Ortopeden konstaterar att det är främre korsbandet som är skadat. Trots att jag efterfrågar magnetröntgen vidhåller han att korsbandet inte är av- det är bara uttänjt = rehabträning.
Så en sommar med stenhård rehabträning hos sjukgymnast tar sin början.
2011 Juli
Sommaren på Räddningstjänsten var hur rolig som helst och mirakulöst så höll knäet ihop. Det tog enorm tid med rehaben och det var sjukt tråkigt att inte kunna vara med på fotboll/innebandy men jag kunde jobba åtminstone och det var ju huvudsaken.
Både jag och sjukgymnasten börjar misstänka att det inte stämmer att korsbandet bara är uttänjt. Dessutom misstänker hon att även meniskerna är skadade.
Ett nytt besök hos ortopeden- och tänka sig; han ändrar sig och medger att det kanske är lite värre trots allt.
I augusti får jag äntligen en magnetröntgen och farhågorna besannas; korsbandet är helt av och båda meniskerna är skadade. Detta innebar att eftersom jag lever ett väldigt aktivt liv och kommer ha ett arbete som är fysiskt krävande måste operera knäet.
2011 September- December
Sista terminen på utbildningen, kanske även den bästa av de fyra?
Knäet sköter sig relativt bra. Klarar rökdykningar, insatsbanor, löpning...men icke volleyboll:(
Kämpar febrilt över att få operationstid. Via tips och rekommendationer bestämmer jag mig för att operera mig på Capio Artro Clinic nere i Stockholm. Efter massa bök fram och tillbaka med betalförbindelser och remisser hit och dit får jag äntligen tid för operation den 22 december.
Här tar den romaliknande tillbakablicken slut för nu börjar det bli nutid.
Summa summarum hittills; knäet har förstört mycket och begränsat mig men samtidigt har jag lärt mig mycket. Diplomatiskt svar!
