Inte utan mitt knä

Och hur tar man sig tillbaka efter en korsbandsskada, en korsbandsoperation och en ledinfektion?

Homecoming!!

Kategori: Sjukhus

Idag hände det bästa som kunde hända; jag har fått åka hem efter en lång vecka på sjukhuset!!

Vid läkarronden i förmiddags hade läkarna fortfarande inte kommit fram till om knäet skulle spolas igen. Infektionsvärdet hade gått ner ytterligare till ca 30 så det var ju jättebra. På bara en vecka har värdet sjunkit från ca 170 och är nu nere på 30 som sagt så antibiotikan har utan tvekan gjort ett bra jobb.
Hursomhelst så vandrade läkarna vidare och sa att de skulle återkomma med besked.

Vid lunch kom en syrra in med lunch och sa att det var okej att inte fasta så spolningen visade sig vara lagd på is. Oj oj, frågorna hopade sig, vad skulle hända nu?

En stund efter lunch kom sjukgymnasten förbi och fortsatte med rörelseövningarna. Förbättring på böjningen bara sen igår, woho! Hon hade också tagit reda på mer angående varför det är viktigt att bara köra avlastande rörelseträning då man har en infektion. Anledningen till att man inte ska belasta knäet på ca 1 månad är för att infektionen har en förmåga att göra broskytorna mjukare. För mycket belastning skulle då lätt kunna leda till att över- och underben inte får den "smörjning" och stötdämpning som de får normalt i en frisk led så det skulle öka risken för artros och smärta i framtiden. Fick också öva på att gå med kryckorna och markera gång med det opererade benet utan att belasta det. Puh blev alldeles svettig, så sjukt att det kan vara så ansträngande! Extra roligt är det att bli svettig i sjukhusets blöj-liknande trosor, då hänger de lite extra chict!
Svullnaden har gått ner betydligt sen ankomsten till sjukhuset, kolla bara:



Strax innan middagen kommer underläkaren som klurat på mitt fall under dagen med de hejdundrande nyheterna; du ska gå över till pillerantibiotika så du får fara hem nu. Hallelujah!
Perfekt tajming då mamma och pappa kliver in genom dörren strax efter för ett besök men dom fick dras med mig hem istället:)
Så nu gäller följande:
Två olika antibiotika under de närmaste 3 månaderna. (ett av dem har en vanlig bieffekt: RÖDA tårar och rött kiss, tänk det va, som en skådis i en B:ig skräckfilm kanske?!)
Regelbundna, tyvärr rätt täta, provtagningar.
Massa återbesök.
Sjukgymnast.
Jag får träna men inte belasta knäet. Kanske dags att bli chins och dips monster nu då?;)
Hålla tummarna för att infektionen verkligen gått över efter de här tre månaderna. Annars finns risk för att det nya korsbandet ryker.
Läkarna gav även sin tillåtelse för att åka på kryssning, så mår jag bra blir det banne mig det också till helgen. Jag kan ju hålla bordet liksom:)

Det var allt för denna glada kväll. Avslutar med en bild över hur glad man kan bli när man får så goda nyheter som att få lämna sjukhuset:




Ny dag nya möjligheter

Kategori: Sjukhus

Har sovit som en stock i natt, sa gött!
Buhu det ser ut att vara helt underbart vinterväder utanför sjukhusfönstret. Harregud jag har inte stuckit ut ens näsan på 7 dagar, sjukt! Har aldrig hänt förut.

Imorse kom en snäll tant från labb och tog blodprov i fingret för att kolla infektionsvärdet till läkarronden senare på förmiddan. Hoppas hoppas hoppas att det gått ner ytterligare! Har det inte gjort det kommer de spola knäet igen=jag måste stanna här ännu någon dag extra. Så frukosten idag är i flytande form ifall de vill ha ner mig på operation sen.
Igår kväll höll sköterskorna febrilt på med försöket att få blodprover och sätta nytt pvk på mig. Det gick inte bra! Fötter, händer, underarmar, överarmar och armveck prövades men resultatet blev nada! Så det slutade med att de fick ta prov från artären i handleden istället. Anledningen till alla blodprov är att inför var tredje dos antibiotika måste antibiotikahalten i blodet mätas så att den inte ligger för högt/lågt och det provet kan inte tas från fingret. Vete fan vart dom ska få dit ett nytt pvk när det jag har stockar igen. Dom har pratat på att det kanske måste sättas en på halsen, det låter inte alls trevligt! Aja den dagen den sorgen.


(Nej det är inte min hand som har föråldrats)

Det skulle vara så skönt att komma härifrån imorgon!!! Jag skulle grina av lycka om dom säger nåt sånt på ronden. Jag grinar inte av lycka över att Barbro har kommit för att stanna några dagar;)

Förresten, lite info om vad det är som orsakat infektionen:
Bakterien som tagit sig in i knäet vid operationen är en vanlig hudbakterie som alla har (minns inte namnet, men någon form av stafylokock. Hmm hur stavas det tro?) Av de ca 700 som opererar sig varje år på Capio är det ca 1% som drabbas av den här formen av infektion berättade läkaren som ringde från Capio. Det enda man kan säga är att det helt enkelt bara är ren jäkla otur att drabbas av den. Det går inte heller att säga hur bakterien lyckas trots alla försiktighetsåtgärder och den rena miljön. Typiskt!!

Blir halvt tokig då jag tänker på hur lång tid det kan tänkas ta innan jag kommer kunna börja jobba. Och träna. GAAAH!!
Jag börjar tro att mitt knä bär på en förbannelse. Spö ska det ha!



Bäst att fortsätta kolla på Nyhetsmorgon. Årets kock kanske kan lära mig laga mat tänker jag.
Hej så länge!

Livet på sjukhuset

Kategori: Sjukhus

Nu ligger jag här i min väl inlagda säng och är inne på sjätte dagen här på sjukhuset.
Knäet har spolats igenom sammanlagt 3 gånger, senast igår, och tack och lov sa de att det såg så fint ut nu att det troligtvis inte kommer krävas någon mer spolning. Däremot sa läkaren idag på ronden att det beror på hur infektionsvärdet beter sig. Men bara från igår till idag har värdet gått från 90 till 57, HURRA HURRA HURRA!! Ber till gud om han finns att det fortsätter att gå åt samma håll. Och att mina blodkärl återhämtar sig snabbt för nu börjar dom få riktiga problem att ta prover och sätta droppet. Sjukt sönderstucken!

Jag måste stanna på sjukhuset till åtminstone på onsdag för att jag ska få antibiotikadroppet i minst en vecka sammanlagt. Men jag vågar inte hoppas på att jag får fara härifrån då för det kan mycket väl komma nåt bakslag.
Det kommer dock vara skitjobbigt om jag inte kommer kunna följa på avslutningskryssningen som klassen ska på på fredag. Vi har ju bara ynka 2 veckor kvar tillsammans, sen är ju utbildningen slut.
Men jag har väl börjat inse att chanserna på att jag kommer kunna följa är ganska mycket mindre än att jag inte kommer kunna. Apröv också!

Tiden här på sjukhuset har varit väldigt upp och ner. Nyårsafton var en av de hemskaste dagarna i hela mitt liv. 23 timmars fastande i onödan, väntande, utan att kunna ta emot besök och så blev det inte ens någon spolning pga att det kom in så många akutfall till operation. Den dagen var en sjukt djup svacka och jag har nog aldrig känt mig så ensam trots att jag vet att jag är långt ifrån ensam egentligen. En jäkla tur att det finns telefon säger jag bara!

På nyårsdagen (igår alltså!) återvände tack och lov livslusten och jag var glad! Det kändes som att jag inte varit glad på en hel evighet. Moster, mormor & morfar, pappa och bror kom och hälsade på och det var SÅ SKÖNT att träffa dom. Stackars mamma som måste stanna hemma för att hon är förkyld, då är man icke välkommen här.

Dessutom känner jag mig pigg igen!! Det bara kryper i kroppen; jag vill träna, jag vill springa, fast så funkar det ju inte riktigt... Sjukgymnasten var här idag och visade ett par rörelseövningar. Att det kan vara så jobbigt att spänna en muskel efter operation, fascinerande! Snacka om att jag kommer bli en tunnis.
Den enda hållpunkten som är kvar för dagen är att få antibiotikan, spännande värre.

Här kommer en äkta blogg-pose-bild i sjukhusutsyrseln. Pulling it off!



Som den svenska björnstammen säger: "Allting kommer bli bra till slut, du ska se att allting ordnar sig"
Det är ett rätt bra motto just nu känns det som!
Over and out

Dag #6

Kategori: Sjukhus

Tidig morgon! Åker in till stan med småbröderna som ska shoppa loss och åka skidor.
På sjukhuset är det provtagning som gäller först. Svimnings- och yrselattackerna är hela tiden närvarande så jag lägger mig ner så fort tillfälle ges. Tanterna på sjukhuset blänger lite och tycker nog att jag är en hemsk ungdom, tur att jag iaf har kryckor så att de har lite överseende.
Så kallas jag då in till ortopedläkaren och får det fruktade beskedet; det är en infektion i knäleden. Snabbsänkan visar att infektionsvärdet skjutit i höjden och odlingen från knäet visar redan att det finns bakterier i leden.
Så här ledsen kan man bli då: (känsliga tittare varnas)
Bedrövelse!

Vid den här tidpunkten kan jag tala om att jag bröt ihop fullständigt. En infektion i en nyopererad led är inte bra, inte alls bra för att säga så.

Det man gör för att slå tillbaka infektionen är att behandla med antibiotika under en lång period och att gå in i knäet på samma sätt (artroskopiskt) som under operationen och spola det.

Har man riktig otur så är det inte säkert att det nya korsbandet klarar sig i och med att det blir infekterat. Det kommer ta lång tid att rehabilitera sig efter det här. Minst 1 månad på kryckor, ingen belastning på benet, ca 2 månaders behandling med antibiotika och sen den normala rehaben som tar x-antal månader efter en korsbandsoperation. Just där och då ville jag bara dö (så får man inte säga!), för att låta dramatisk, men det kändes verkligen som att allt slogs i spillror. Jobba som brandman, pff vilket jävla skämt!! Varför inte amputera bort fanskapet kändes det som just då.

Sen las jag ju också in på sjukhuset vid den här tidpunkten och insikten om att nyår skulle tillbringas på sjukhuset istället för i Idre med de bästa, gjorde heller inte saken bättre. Mina snälla bröder kom förbi hela 3 gånger under dagen för lite moraliskt stöd men jag var nog rätt apatisk och deprimerad.

Fastan påbörjades direkt för första spolningen skulle ske redan samma dag. Nya blododlingar togs och urinprov, temp. och blodtryck. På med dropp.
På kvällen rullades jag ner till operation, sövdes och så spolade de. Det hade tydligen varit välbehövligt och knäet spolades igenom med 13 liter vätska.
Kom upp till avdelningen, fick den nya antibiotikan som jag får genom dropp och sov sov sov! Så fruktansvärt trött!