Inte utan mitt knä

Nu ligger jag här i min väl inlagda säng och är inne på sjätte dagen här på sjukhuset.
Knäet har spolats igenom sammanlagt 3 gånger, senast igår, och tack och lov sa de att det såg så fint ut nu att det troligtvis inte kommer krävas någon mer spolning. Däremot sa läkaren idag på ronden att det beror på hur infektionsvärdet beter sig. Men bara från igår till idag har värdet gått från 90 till 57, HURRA HURRA HURRA!! Ber till gud om han finns att det fortsätter att gå åt samma håll. Och att mina blodkärl återhämtar sig snabbt för nu börjar dom få riktiga problem att ta prover och sätta droppet. Sjukt sönderstucken!

Jag måste stanna på sjukhuset till åtminstone på onsdag för att jag ska få antibiotikadroppet i minst en vecka sammanlagt. Men jag vågar inte hoppas på att jag får fara härifrån då för det kan mycket väl komma nåt bakslag.
Det kommer dock vara skitjobbigt om jag inte kommer kunna följa på avslutningskryssningen som klassen ska på på fredag. Vi har ju bara ynka 2 veckor kvar tillsammans, sen är ju utbildningen slut.
Men jag har väl börjat inse att chanserna på att jag kommer kunna följa är ganska mycket mindre än att jag inte kommer kunna. Apröv också!

Tiden här på sjukhuset har varit väldigt upp och ner. Nyårsafton var en av de hemskaste dagarna i hela mitt liv. 23 timmars fastande i onödan, väntande, utan att kunna ta emot besök och så blev det inte ens någon spolning pga att det kom in så många akutfall till operation. Den dagen var en sjukt djup svacka och jag har nog aldrig känt mig så ensam trots att jag vet att jag är långt ifrån ensam egentligen. En jäkla tur att det finns telefon säger jag bara!

På nyårsdagen (igår alltså!) återvände tack och lov livslusten och jag var glad! Det kändes som att jag inte varit glad på en hel evighet. Moster, mormor & morfar, pappa och bror kom och hälsade på och det var SÅ SKÖNT att träffa dom. Stackars mamma som måste stanna hemma för att hon är förkyld, då är man icke välkommen här.

Dessutom känner jag mig pigg igen!! Det bara kryper i kroppen; jag vill träna, jag vill springa, fast så funkar det ju inte riktigt... Sjukgymnasten var här idag och visade ett par rörelseövningar. Att det kan vara så jobbigt att spänna en muskel efter operation, fascinerande! Snacka om att jag kommer bli en tunnis.
Den enda hållpunkten som är kvar för dagen är att få antibiotikan, spännande värre.

Här kommer en äkta blogg-pose-bild i sjukhusutsyrseln. Pulling it off!



Som den svenska björnstammen säger: "Allting kommer bli bra till slut, du ska se att allting ordnar sig"
Det är ett rätt bra motto just nu känns det som!
Over and out