Då var det slut rolig helg för denna gång! Mycket har hunnits med sen senaste updaten. Utnyttjar bilder för att sammanfatta läget.
Snabba Verner och jag har varit starka på gymmet:
Mathilda och Frida har tävlat i klassiskt styrkelyft SM i Östersund:
Mathilda i mark
Frida i bänken
Jag har fått träffa Jeanette (sjukt länge sen!)
Victor och Lunke har varit här och vi har kollat på styrkelyft tills ögonen gick i kors. Nu är det bara att börja som fattas, reglerna sitter som ett smäck nu;)
Imorgon bär det av mot Stockholm och Artrokliniken. Med direktiv från sjukgymnasten ska en tidsplan och tydliga direktiv om vad jag får/vad jag inte får göra utkrävas ur träningsperspektiv. Hoppas också på att kryckorna kan förpassas snart, det har ju faktiskt gått en kryckmånad nu så förhoppningsvis får jag kanske snart börja belasta benet. Hoppas hoppas! Får lite panik över det förtvinade fiskbenet. Utöver det sa hon också att jag ska kräva pengar från deras patientförsäkring. Man ska liksom inte få en infektion idag av en artoskopisk operation, det får inte hända. Så vi får väl se vad dom säger om det.
Får bo hos snälla Frida (inte samma Frida på bilden. Vi kan kalla henne stark-Frida och den här Frida för Stockholms-Frida:) Lyx att få träffa henne! Och lyx att förhoppningsvis få träffa en mindre drös ur klassen på fikadejt! Efter Stockholm bär det iväg mot Karlstad och Mathilda med fler för inflyttningsfest och hälsa-på-visit. Full rulle, kul kul! Det gäller att underhålla sig när man är hemmagående dagdriverska;)
ANSTRÄNGANDE!! Hade nästan glömt hur jobbigt det är att gå på stan..och med kryckor är det värre än 3 träningspass på raken! Jag kommer nog aldrig bli en shopaholic, möjligtvis på nätet då;)
Så här fint är mitt knä efter sjukgymnastbesöket idag:
We call it....The BLÄCKFISK!
Bläckfiskarna ska stimulera bortförandet av den onda (onda som i evil) ledvätskan som inte vill försvinna. Innan bläckfiskarna applicerades körde sjukgymnasten med en "penna" med ström i lite här och där på knäet, också det med avsikten att underlätta för kroppen att få bort svullnaden. Jag är så mesig med ström!! Påminde lite om att bli tatuerad faktiskt. Men men, så länge det hjälper får det väl vara så obehagligt det vill.
Ledord: Bort med svullnaden!!
Positivt: Sjukgymnasten blev positivt överraskad av hur mycket rörlighet jag har i knäet med tanke på infektionen. YES!
Idag har jag utöver att hoppat runt och knäppt kort mestadels druckit kaffe och krånglat med kvitton och bokningar hit och dit på sjukresor, sjukhusvistelser och mediciner som ska skickas in. Och betalat räkningar. Känner mig lite som en pensionär!
Ikväll ska Verner och jag svettas på gymmet. Hurra hurra, så mycket roligare att INTE vara ensam på gymmet och roligt att träffa Verner såklart!
Längtar tills imorrn för då är det ju faktiskt dags för sjukgymnast-date! Vet inte om det är normalt, men jag gillar verkligen att gå hos sjukgymnaster för man blir så mycket mer taggad av att veta att någon faktiskt håller koll på hur framstegen (och bakslagen för den delen) ter sig. Ökar motivationen och framförallt anstränger man sig mer. En till sjukt rolig sak med att det är torsdag imorgon är att då intar Mathilda och Lunke Östersund. Mathilda ska nämligen tävla i styrkelyft i helgens SM-tävlingar. Håller tummarna för att hon ska försvara sin bronsmedalj sen senaste SM-tävlingen (hon är JÄTTESTARK, men det fattar ni ju eftersom hon kommit 3:a i SM:) Ska bli jättekul att kolla och heja på, har aldrig varit på en styrkelyfttävling live hittills!
Jaha nähä, det var allt från mig för denna gång. Avslutar med en bild över hur det ser ut när kryckförsedd byfåne går på hundpromenad:
Hoho! Det ekar tomt på gymmet. Jag saknar Sandös gym, där är det oftast fart och fläkt. Fast om man ska se det positivt har Svenstas gym åtminstone en ljudanläggning inklusive Volbeat-skivor, det gillar vi! Flera minus i kryckor på grund av: -ingen chinsstång -ingen dipsställning
Hur ska det nu gå med mina planer på att bli grym på detta?! (Utöver detta ett helt okej gym) Körde lite av ett allt-i-allo-pass. Bänken gick bra, kände mig till och med stark. Synd bara att det typ tar längre tid att flytta vikter med kryckor än vad själva bänkandet tar. Knäövningarna går fint, cred till knäet som samarbetar.
Kvällsrapport: Klockan 20.25: Svenstavik leverarerar. Antal personer synliga på byn: Ett barn som förgäves försöker få ICA:s entré att öppna sig. Tyvärr så är det stängt för dagen. Övriga iakttagelser: En bil vänder på ICA:s parkering. Observatören kryckar fram till färdtjänstbilen, också den på ICA:s parkering. Kör hem till Skucku efter besöket i samhället.
Underbar dag ute, solen skiner och har äntligen orkat ta sig över berget så idag har vi i Nolmyra glädjen att bli dränkta en stund i solsken! Det finns hopp om livet;)
Blue blue sky!
Jag ska snart ta och krycka iväg mot farmor för att hälsa på och kanske dricka lite kaffe om jag har tur! Har ju bara hunnit med två koppar hittills idag;)
Senare i eftermiddag ska Svenstaviks gym intas. Sjukt taggad och överskottsenergin flödar!
Knäet sköter sig suveränt och jag har äntligen börjat hitta den svåråtkomna muskeln på allvar! Kolla bara, den går ju till och med att ana på bild:
Det gäller att se de små positiva sakerna, annars kommer jag bli apatisk. Ha en riktigt härlig dag!
Idag har jag nästan fått ett fittutbrott (internt för att bli väldigt arg).
Säger bara en sak: Skaffa INTE en skade- och olycksfallsförsäkring hos Länsförsäkringar Jämtland. Du kommer nämligen inte få ett öre mer än det du lägger ut själv. Det spelar ingen roll att du har ont, att du inte kan arbeta, att i mitt fall en infektion inträffar och gör dig handikappad en period. Möjligtvis kan du tjäna en hacka på att du blir invalid eller får fula ärr, tar dock 2 år innan du får möjlighet att "njuta" utav detta.
Dum kvinna försäkringsbolag: "Den här försäkringen är faktiskt väldigt bra och täcker mycket" Jag: "Just nu tycker jag faktiskt inte alls att den är speciellt bra" Dum kvinna (med sliskigt medlidande röst): "Jag förstår att du haft det väldigt jobbigt den senaste tiden, men jag kan inte betala ut nånting" Jag: Tänker många fula ord.
Över till roligare saker; idag har tid ordnats hos sjukgymnast på Metropolen i Östersund på torsdag. Ska bli riktigt intressant att få "bekräftat" hur pass knäet har förbättrats hittills. Hoppas på goda resultat:)
Idag har jag konstaterat att varken får eller höns gillar kryckor. Dom ser mig och mina kryckor som ett ont ting som eventuellt kommit för att nödslakta allihopa. Vi får jobba på vår nya relation men det finns det ju tid till.
Följde med mamma och Flisa ut på kryckpromenad. Jag och kryckorna tog däremot en lite kortare runda (aj aj händer och axlar; det bränner här!) Sjukt härligt, massa snö och -10 grader, MUMS. Tänk om man hade kunnat åka skidor...
Ikväll har omläggsförbanden på knät rykt all världens väg! Så här ser Top Model-knäet numera ut:
(De illustrerade pilarna på bilden är bara till för att man ens ska kunna se de små fjuttiga hålen på ett kort)
HUR fascinerande är det inte egentligen att man numera kan utföra grejer som att sätta in ett nytt korsband, ta en sena och fixa menisker genom såna här små jack?! Jag är i alla fall som en imponerad fågelholk och är tacksam för att jag inte lever på 1800-talet. Hur gjorde man då liksom?
Då var sista helgen på Sandö snart till ända! Det har varit en riktigt kul och bra sista helg och mycket (beroende på hur man ser det) har hunnits med! I fredags var i stort sett hela klassen iväg och åt en riktigt god middag på Höga Kusten-hotellet, med pricken över i:et; marängschvisch till efterrätt;) Tillbaka på ön blev det en nostalgitripp som hette duga med bilder, minnen och filmer över de senaste 2 åren. Sjukt mycket har vi hunnit med! Och det är kul att tänka tillbaka till början; herregud jag personligen hade knappt sett en brandbil innan jag började här. Så nog har man lärt sig bra nog mycket här!
Idag har Mathilda och jag kryckhoppat till närmaste närköp. Det var STÄNGT=jag fick inte köpa något snus trots svett och brännande axlar av kryckorna. Sjukt ovärt och bitterheten svallade in! Tur att det finns fler som snusar på denna ö! Ikväll har vi varit på Hamilton (den får 3 av 5 möjliga kryckor förövrigt) och ätit pizza innan. Nam nam, kan man ha en bättre kväll?!
Gymmet har besökts samtliga dagar. Knäet sköter sig bra och rörligheten och smärtan i det blir snäppet bättre för varje dag. Däremot blir jag inte av med svullnaden så det sätter ju käppar i hjulen. Måste kolla det när det blir dags för provtagning till veckan, om det är normalt att den ska vara så envis. Men antagligen blir ju svaret ja, det är bara jag som är otålig antagligen.
Titta vad det kan böjas!
Här kommer andra exempel på skills på gymmet i form av Mathilda och Lunke:
Imorgon är vi lediga utöver en genomgång av en tenta. Så morgondagens mission blir gruppbilder och kanske till och med lite grupparbete. Och gym. Och mat. Och härliga människor. Livet är allt bra! Det var allt från rapporteringen, har fuskat med att uppdatera dag för dag här, skärpning på mig. Lev och må!
Tredje dagen tillbaka på Sandö och dagen närmar sig sitt slut. Sjukt tungt schema idag...eller? En handledning kl 10;) Men vi har trots allt jobbat på med gruppuppgifterna; vi har gjort en väldigt fin broschyr om Klass 3-varningar som ska presenteras på fredag och idag är den färdig och utskriven. Tips från coachen: Gå in och gilla våran Facebooksida "Common safety guidelines". Där finns smått och gott med info om allmän säkerhet för den enskilde.
Gårdagen: Proverna var finfina! (hipp hipp hurra!!!) Snabbsänkan var nu nere på 13 och av den "elaka" antibiotikan syntes inget på levervärdena. Såren hade i stort sett läkt ihop helt så de var jättefina. Jag är i smyg nästan lite besviken över att det kommer bli så små ärr, för jag tycker att det är coolt med ärr! Fast man ska nog inte klaga över det;) Har fortfarande en hel del vätska kvar i knäet så det fattas en hel del i rörligheten. Men böjningen blir allt bättre, det är den där satans sträckningen som är svårast. Fick hjälp av snälla sjukgymnast-Anna i måndags med rörelseträningen på gymmet. Jag kan beskrivas som en svettandes, nästan grinandes val på golvet med ett darrande fisk-ben när "slutsträcken" på benet skulle tränas. Hade inte föreställt mig att det skulle vara så mycket värre med efter-operations-rehab än rehaben efter att man skadat knäet. Men det är det! Det är precis som att någon varit och klippt av all kommunikation till musklerna och allt bara darrar och gör svinont. Härliga tider! Men det positiva är att det bara kan bli bättre:) (Nu måste jag ta i trä, för det kan ju bli värre också. Vidskeplig tant)
Undrar vad världens bästa roomie Mathilda skulle säga om pannkakor till middag? Hon har servat mig som en riktig husmor senaste dagarna så nu ska jag ta mig i kragen och faktiskt också laga lite mat! Som ni ser nedan har vi väldigt roligt i skolan. Kommer sakna det!!
Mathildas bästa kommentar idag: "Vem ska jag nu leka med i snöhögarna när du är handikappad?"
Idag har skolan satt igång igen för de sista två veckorna så nu är så gott som hela klassen samlade på Sandö igen.
Kryssningen var en upplevelse i sig (har ju aldrig prövat på det här med färjåkande förut, förutom till Gotland, men det är ju tveksamt om det gills!) Man kan sammanfatta resan så här:
-Väldigt mycket baltiska människor -Balter är inte speciellt serviceminded av sig -Balter är överlag väldigt dåliga på engelska -Balter klär sig väldigt speciellt -Balter är bra på att vara fulla -Man vet inte riktigt vart man har baltiska taxichaufförer -Man kan serveras mat på färjan som har samma standard som plock-ihop-skålen som ska ut till hönshuset -Rekommenderar inte kryckor på kryssning men dom är hemskt användbara som slagpinnar om en balt skulle råka klämma en på rumpan, detta har prövats och fungerar utmärkt (Varning! Kan leda till baltiskt förtret)
Vis och berikad av mina nya erfarenheter kan jag ändå säga att vi hade det väldigt roligt!
Knäet har inte bidragit med några chockerande utfall så det är skönt. Däremot har det fått lite av en chock i och med att den längsta sträcka jag gått på kryckor innan den här resan, var huset hemma. Så man kan väl säga att det blivit lite "trött" av att vandra runt på färjan och på turistsightseeing på Tallinns gator. Så knäet har varit lite upprört då jag försökt köra mina rörelseövningar på grund av att det blivit stelt av all vandring, men idag känns det redan bättre. Dessvärre släppte förbanden uppenbarligen lite när jag stod i duschen på båten och det kom in vatten innanför. Nojjiga jag fick självklart en liten släng av halv-panik ("Åhh neej, vatten innanför, det kommer bli nya infektioner och jag är fast på en jävla båt!" Lite så gick tankarna i mitt huvud) Men efter några lugnande ord från olika personer lade sig paniken och det verkar ha gått bra för har inte märkt någon skillnad på allmäntillståndet.
Imorgon ska jag fara tillbaka till Östersunds sjukhus för återbesök; provtagning och check av hur knäet/såren ser ut. Håller alla tummar jag har för att det fortsatt att gå åt rätt håll. Men det känns som att jag borde ha märkt ifall det inte gjort det? Nåja, morgondagen ger svar. Och massa härliga busstimmar, hrrrm!
Nu är det dags att ränna runt igen! Som tidigare nämnts så är det imorgon dags för Talinn-kryssning med klassen. Och det känns som att den kan man inte missa även om man mådde som en uppspydd sengångare för några dagar sen. För nu mår jag ju bra. Däremot skulle jag ju ljuga om jag sa att jag inte är ett dugg nervös för att infektionen ska blossa upp igen, det skulle inte vara någon hit när man befinner sig guppande runt på Östersjön. Men det är bara att hålla tummarna, för det är värt risken. Samtidigt som det inte är värt risken. Hursomhelst, nästan hela dagen imorgon finns ju att känna efter också så det går ju fortfarande att ändra sig.
För tillfället befinner jag och mitt knä oss i Idre hos Victor sen i förmiddags. Kul att se stället, det har inte besökts tidigare och att träffa Victor igen! Dock så började han just jobba så nu blir det rast och vila några timmar. Det finns jättestora bapelsiner att äta här!
Planen är att bege oss mot Stockholmot rätt tidigt imorgon. Sen operationen och närmaste året kommer jag antagligen slå mitt eget "åka till Stockholm"-rekord med hästlängder. Fick kallelse tillbaka till Artro kliniken igår, så ska dit 31 januari igen. Dom vill också se knäet, följa upp sjukgymnastiken och ta prover.
På söndag efter båten blir Sandö nästa anhalt för sista två veckorna av utbildningen. Kan inte fatta at dessa två år bara runnit iväg så här fort. Sjukt! Dock måste jag fara en sväng tillbaka till Östersund för koll av knä och provtagning redan till veckan. Förutom infektionsvärde måste de hålla koll på levervärde och njurfunktion i och med antibiotikan. Fattas bara att nåt av det skulle slås ut också!
Så som sagt; nu blir det fläng hit och dit!
Igår kväll kom käraste Sandra och Veronica och hälsade på. Så länge sen vi sågs så man fattar inte förrän man ses hur mycket man saknar att umgås. Många roande livsuppdateringar!
Det var allt för denna gång, nu blir det några dagars paus för på båta blir det inget datoriserande.
Vilken känsla att få vakna upp hemma i sin egen säng! Har sovit sååå gott och dessutom invigt det nya julklapps-duntäcket; purr! Att dessutom kunna slappna av istället för att ligga och vänta på nya hemska provtagningar, spolningar och fastande gör inte saken sämre!
Knäet sköter sig än så länge exemplariskt. Svullnaden har gått ner ytterligare lite (tror inte att jag bara förhoppnings-inbillar mig bara) och tempen ligger under 37 grader. Nu får ni tycka att jag är konstig men jag måste slå ett slag för rumptermometrar; dom kan man alltid lita på;) Det enda problemet för tillfället är trubbel med att få tag på ett av antibiotikorna som jag har blivit ordinerad. Fick med mig för 9 dagar framåt från sjukhuset men inget apotek verkar ha på lager för det är tydligen ett så ovanligt antibiotika så det har slutat tillverkas. Hmm?! Så nu är missionet att få tag på läkaren och det är lättare sagt än gjort. Men hoppas på att lyckas under dagen.
Mamma har just utrustat mig med en magväska, både praktisk och snygg. Passar både till vardags som till fest!
Skickar en hyllning till Anna-Lena (se hennes blogg, den är länkad här bredvid!) som lärt mig de rätta knicksen med benen och fötterna. Även ansiktsuttryck har snappats upp under hennes fotoskola. Varsågod att pröva hemma, du har säkert en magväska som ligger och skräpar och bara väntar på att användas!
Idag hände det bästa som kunde hända; jag har fått åka hem efter en lång vecka på sjukhuset!!
Vid läkarronden i förmiddags hade läkarna fortfarande inte kommit fram till om knäet skulle spolas igen. Infektionsvärdet hade gått ner ytterligare till ca 30 så det var ju jättebra. På bara en vecka har värdet sjunkit från ca 170 och är nu nere på 30 som sagt så antibiotikan har utan tvekan gjort ett bra jobb. Hursomhelst så vandrade läkarna vidare och sa att de skulle återkomma med besked.
Vid lunch kom en syrra in med lunch och sa att det var okej att inte fasta så spolningen visade sig vara lagd på is. Oj oj, frågorna hopade sig, vad skulle hända nu?
En stund efter lunch kom sjukgymnasten förbi och fortsatte med rörelseövningarna. Förbättring på böjningen bara sen igår, woho! Hon hade också tagit reda på mer angående varför det är viktigt att bara köra avlastande rörelseträning då man har en infektion. Anledningen till att man inte ska belasta knäet på ca 1 månad är för att infektionen har en förmåga att göra broskytorna mjukare. För mycket belastning skulle då lätt kunna leda till att över- och underben inte får den "smörjning" och stötdämpning som de får normalt i en frisk led så det skulle öka risken för artros och smärta i framtiden. Fick också öva på att gå med kryckorna och markera gång med det opererade benet utan att belasta det. Puh blev alldeles svettig, så sjukt att det kan vara så ansträngande! Extra roligt är det att bli svettig i sjukhusets blöj-liknande trosor, då hänger de lite extra chict! Svullnaden har gått ner betydligt sen ankomsten till sjukhuset, kolla bara:
Strax innan middagen kommer underläkaren som klurat på mitt fall under dagen med de hejdundrande nyheterna; du ska gå över till pillerantibiotika så du får fara hem nu. Hallelujah! Perfekt tajming då mamma och pappa kliver in genom dörren strax efter för ett besök men dom fick dras med mig hem istället:) Så nu gäller följande: Två olika antibiotika under de närmaste 3 månaderna. (ett av dem har en vanlig bieffekt: RÖDA tårar och rött kiss, tänk det va, som en skådis i en B:ig skräckfilm kanske?!) Regelbundna, tyvärr rätt täta, provtagningar. Massa återbesök. Sjukgymnast. Jag får träna men inte belasta knäet. Kanske dags att bli chins och dips monster nu då?;) Hålla tummarna för att infektionen verkligen gått över efter de här tre månaderna. Annars finns risk för att det nya korsbandet ryker. Läkarna gav även sin tillåtelse för att åka på kryssning, så mår jag bra blir det banne mig det också till helgen. Jag kan ju hålla bordet liksom:)
Det var allt för denna glada kväll. Avslutar med en bild över hur glad man kan bli när man får så goda nyheter som att få lämna sjukhuset:
Har sovit som en stock i natt, sa gött! Buhu det ser ut att vara helt underbart vinterväder utanför sjukhusfönstret. Harregud jag har inte stuckit ut ens näsan på 7 dagar, sjukt! Har aldrig hänt förut.
Imorse kom en snäll tant från labb och tog blodprov i fingret för att kolla infektionsvärdet till läkarronden senare på förmiddan. Hoppas hoppas hoppas att det gått ner ytterligare! Har det inte gjort det kommer de spola knäet igen=jag måste stanna här ännu någon dag extra. Så frukosten idag är i flytande form ifall de vill ha ner mig på operation sen. Igår kväll höll sköterskorna febrilt på med försöket att få blodprover och sätta nytt pvk på mig. Det gick inte bra! Fötter, händer, underarmar, överarmar och armveck prövades men resultatet blev nada! Så det slutade med att de fick ta prov från artären i handleden istället. Anledningen till alla blodprov är att inför var tredje dos antibiotika måste antibiotikahalten i blodet mätas så att den inte ligger för högt/lågt och det provet kan inte tas från fingret. Vete fan vart dom ska få dit ett nytt pvk när det jag har stockar igen. Dom har pratat på att det kanske måste sättas en på halsen, det låter inte alls trevligt! Aja den dagen den sorgen.
(Nej det är inte min hand som har föråldrats)
Det skulle vara så skönt att komma härifrån imorgon!!! Jag skulle grina av lycka om dom säger nåt sånt på ronden. Jag grinar inte av lycka över att Barbro har kommit för att stanna några dagar;)
Förresten, lite info om vad det är som orsakat infektionen: Bakterien som tagit sig in i knäet vid operationen är en vanlig hudbakterie som alla har (minns inte namnet, men någon form av stafylokock. Hmm hur stavas det tro?) Av de ca 700 som opererar sig varje år på Capio är det ca 1% som drabbas av den här formen av infektion berättade läkaren som ringde från Capio. Det enda man kan säga är att det helt enkelt bara är ren jäkla otur att drabbas av den. Det går inte heller att säga hur bakterien lyckas trots alla försiktighetsåtgärder och den rena miljön. Typiskt!!
Blir halvt tokig då jag tänker på hur lång tid det kan tänkas ta innan jag kommer kunna börja jobba. Och träna. GAAAH!! Jag börjar tro att mitt knä bär på en förbannelse. Spö ska det ha!
Bäst att fortsätta kolla på Nyhetsmorgon. Årets kock kanske kan lära mig laga mat tänker jag. Hej så länge!
Nu ligger jag här i min väl inlagda säng och är inne på sjätte dagen här på sjukhuset. Knäet har spolats igenom sammanlagt 3 gånger, senast igår, och tack och lov sa de att det såg så fint ut nu att det troligtvis inte kommer krävas någon mer spolning. Däremot sa läkaren idag på ronden att det beror på hur infektionsvärdet beter sig. Men bara från igår till idag har värdet gått från 90 till 57, HURRA HURRA HURRA!! Ber till gud om han finns att det fortsätter att gå åt samma håll. Och att mina blodkärl återhämtar sig snabbt för nu börjar dom få riktiga problem att ta prover och sätta droppet. Sjukt sönderstucken!
Jag måste stanna på sjukhuset till åtminstone på onsdag för att jag ska få antibiotikadroppet i minst en vecka sammanlagt. Men jag vågar inte hoppas på att jag får fara härifrån då för det kan mycket väl komma nåt bakslag. Det kommer dock vara skitjobbigt om jag inte kommer kunna följa på avslutningskryssningen som klassen ska på på fredag. Vi har ju bara ynka 2 veckor kvar tillsammans, sen är ju utbildningen slut. Men jag har väl börjat inse att chanserna på att jag kommer kunna följa är ganska mycket mindre än att jag inte kommer kunna. Apröv också!
Tiden här på sjukhuset har varit väldigt upp och ner. Nyårsafton var en av de hemskaste dagarna i hela mitt liv. 23 timmars fastande i onödan, väntande, utan att kunna ta emot besök och så blev det inte ens någon spolning pga att det kom in så många akutfall till operation. Den dagen var en sjukt djup svacka och jag har nog aldrig känt mig så ensam trots att jag vet att jag är långt ifrån ensam egentligen. En jäkla tur att det finns telefon säger jag bara!
På nyårsdagen (igår alltså!) återvände tack och lov livslusten och jag var glad! Det kändes som att jag inte varit glad på en hel evighet. Moster, mormor & morfar, pappa och bror kom och hälsade på och det var SÅ SKÖNT att träffa dom. Stackars mamma som måste stanna hemma för att hon är förkyld, då är man icke välkommen här.
Dessutom känner jag mig pigg igen!! Det bara kryper i kroppen; jag vill träna, jag vill springa, fast så funkar det ju inte riktigt... Sjukgymnasten var här idag och visade ett par rörelseövningar. Att det kan vara så jobbigt att spänna en muskel efter operation, fascinerande! Snacka om att jag kommer bli en tunnis. Den enda hållpunkten som är kvar för dagen är att få antibiotikan, spännande värre.
Här kommer en äkta blogg-pose-bild i sjukhusutsyrseln. Pulling it off!
Som den svenska björnstammen säger: "Allting kommer bli bra till slut, du ska se att allting ordnar sig" Det är ett rätt bra motto just nu känns det som! Over and out
Tidig morgon! Åker in till stan med småbröderna som ska shoppa loss och åka skidor. På sjukhuset är det provtagning som gäller först. Svimnings- och yrselattackerna är hela tiden närvarande så jag lägger mig ner så fort tillfälle ges. Tanterna på sjukhuset blänger lite och tycker nog att jag är en hemsk ungdom, tur att jag iaf har kryckor så att de har lite överseende. Så kallas jag då in till ortopedläkaren och får det fruktade beskedet; det är en infektion i knäleden. Snabbsänkan visar att infektionsvärdet skjutit i höjden och odlingen från knäet visar redan att det finns bakterier i leden. Så här ledsen kan man bli då: (känsliga tittare varnas)
Vid den här tidpunkten kan jag tala om att jag bröt ihop fullständigt. En infektion i en nyopererad led är inte bra, inte alls bra för att säga så.
Det man gör för att slå tillbaka infektionen är att behandla med antibiotika under en lång period och att gå in i knäet på samma sätt (artroskopiskt) som under operationen och spola det.
Har man riktig otur så är det inte säkert att det nya korsbandet klarar sig i och med att det blir infekterat. Det kommer ta lång tid att rehabilitera sig efter det här. Minst 1 månad på kryckor, ingen belastning på benet, ca 2 månaders behandling med antibiotika och sen den normala rehaben som tar x-antal månader efter en korsbandsoperation. Just där och då ville jag bara dö (så får man inte säga!), för att låta dramatisk, men det kändes verkligen som att allt slogs i spillror. Jobba som brandman, pff vilket jävla skämt!! Varför inte amputera bort fanskapet kändes det som just då.
Sen las jag ju också in på sjukhuset vid den här tidpunkten och insikten om att nyår skulle tillbringas på sjukhuset istället för i Idre med de bästa, gjorde heller inte saken bättre. Mina snälla bröder kom förbi hela 3 gånger under dagen för lite moraliskt stöd men jag var nog rätt apatisk och deprimerad.
Fastan påbörjades direkt för första spolningen skulle ske redan samma dag. Nya blododlingar togs och urinprov, temp. och blodtryck. På med dropp. På kvällen rullades jag ner till operation, sövdes och så spolade de. Det hade tydligen varit välbehövligt och knäet spolades igenom med 13 liter vätska. Kom upp till avdelningen, fick den nya antibiotikan som jag får genom dropp och sov sov sov! Så fruktansvärt trött!
Vaknar upp till ännu en dag med feber, dunkande knä och svimningskänslor. Underbart!
Soffläget fortsätter och oroande nog börjar också röda kliande prickar uppkomma över hela kroppen, hmmm?!
Vid kvällskvisten har febern stigit och de röda prickarna har brett ut sig ordentligt-->nässelutslagen är ett faktum. Nytt samtal till sjukvårdsupplysningen och de kommer till slut fram till att jag inte ska ta något mer av penicillinet. TUR att återbesöket på ortopeden är redan nästföljande morgon.
Natten tillbringas dyngsurt febersvettandes, ett sjukt ont knä och med de hemska prickarna; jag känner mig som en tuggad och utspottad salami som dessutom är handikappad. USCH, nu är det faktiskt inte kul att vara jag!!
Annandag jul! Misären breder ut sig, knäet bultar värre än nånsin, håller på att svimma plus att febern håller i sig. Ringer till sjukvårdsupplysningen och efter att hon pratat med ortopedjouren står det klart att jag ska åka in till akuten på Östersunds sjukhus. Tyvärr kommer det vara lång väntetid förvarnar hon om. Jo tack! Åtta härliga timmar tillbringas på akuten. Mest synd om pappa som ju faktiskt är frisk medan jag fick en säng att ligga och sova i mellan läkarträffarna. Under de här timmarna görs allt möjligt; temp tas, blodprover, blododlingar, blodtryck och så det värsta av allt; knäet punkteras! Detta toppar nog faktiskt min lista på grejer över som varit mest obehagliga och smärtsamma! Läkaren stack hål på kapseln som ligger över knäleden med kanske världens största nål (jag överdriver inte!) och drog ut 40 ml ledvätska blandat med blod. Det som gjorde så djävulskt ont var att hon var tvungen att "gräva" runt lite med nålen för att nå till i skrymslena utan att behöva sticka fler hål på kapseln. Nåja, vätskan som togs ut används för att odla på och se om det fanns några bakterier i den. Beskedet kom sen om att snabbsänkan var aningen förhöjd, så det bedömdes som 50/50 att det skulle röra sig om en infektion. För säkerhets skull fick jag med mig penicillintabletter att ta fram till återbesök och att svaren på proverna skulle komma. Vi kom hem igen sent på kvällen och konstaterade att det var en annorlunda annandag jul.
Inte bra dag! Juldag och jag kan knappt kliva upp ur sängen utan att svimma. Soffläge precis hela dagen, sover och sover. Mormor och morfar kommer och hälsar på och jag är vaken och uppe ur soffan i princip bara då vi äter. Och maten smakar inte ens, noll aptit. Trevlig tjej!
På kvällen kommer stormen. Har nog aldrig vart med om att det blåst så mycket hemma. Vaknar vid kl 2 på natten av att det blåser så mycket, ALLT knakar och brakar. Strömavbrott så hoppar ut till vardagsrummet där lillebror också är vaken. Tänder värmeljus och väntar oroligt på att pappa som är ute och kör buss från fjället ska komma hem. Till slut kommer han hem välbehållen så då hoppar jag tillbaks till sängen och får en enorm frossa. Tar febern och mycket riktigt; fever! Oroliga tankar om att det kan vara en infektion startar.
Vaknar efter en skön sovmorgon på julaftonsmorgonen. Ont ont i knäet, svullet som attans, så isbandage på och högläge intas vid julaftonsfrukosten! Efter det for vi till farmor och fikade med henne. Smarta jag glömde smärtstillande så jag var lagomt social och trevlig, fy fan vad ont!
Väl hemma blev det traditionsenligt Kalle Anka och så småningom julbord. Däremot var det lite tråkigt för jag hade nästan ingen aptit.. Bara julmust som var riktigt gott!
Julaftonen fortsatte med mys i form av klappöppning, fika och Jägarna 2. Jag var däremot inte så värst mysig för jag låg mest strandad i soffan och tog upp den med mitt invalidoben.
Vaknar pigg och glad. Hoppar runt en sväng på kryckorna (tack Anna:) och packar ihop mina grejer inför resan hem till Jämtland med tåg.
Läkaren kommer förbi och beskriver operationen. Korsbandet var helt obefintligt och meniskerna illa tilltygade, så hans kommentar var att det var så dags att göra något åt det. Det syntes i knäet att det här har gjort ont som det har våbblat runt. Det gamla korsbandet ersattes med en sena som man tar från baksida lår. Den fästs i under- och överben genom att den borras in och skruvas fast. Meniskerna gick inte att sy fast för de var för skadade, så de tog bara bort skadade delar av dem. Ledbanden var som tur var hela och broskytan var bara lite skadad så där hade de också "filat" lite. Han gick igenom vikten av högläge på benet, rörelseträning och "trampet" med foten för att hålla igång blodcirkulationen. Efter läkarens besök kom sjukgymnasten förbi för att vi skulle gångträna och trappträna. Detta gick inte så bra med tanke på att jag bara höll på svimma så fort jag lämnade sängen. Jäkla smärtstillande och låga blodtryck! Efter två försök fick jag istället en racerspruta i benet med blodtryckshöjande och då gick det alldeles utmärkt.
MEN någon tågresa hem kom inte på fråga med tanke på att jag inte alls var pigg utan racersprutans effekt. Hjälp, dagen innan julafton och jag var fast i Stockholm!! Då är det tur att man har världens bästa pappa och bror som sätter sig och kör 100 mil ToR trots klass 1 varning med blixthalka. Så 02.30 är vi äntligen hemma! Bilresan gick bra, knäet värker men jag knaprar mina painkillers.
(PS Stavfel och fel uttryck angående medicinska termer förekommer definitivt!)
For ner till Stockholm några dagar tidigare och stresshandlade julklappar och hängde med efterlängtade Frida!
Så blev det då äntligen den 22 december! Efter trevliga duschar med Deskutan (desinficeringsmedel) begav jag mig mot Artrokliniken. Där börjades det med att träffa sjukgymnast som gjorde några mätningar (sträckning, böjning och glapp i knäleden) Detta för att kunna jämföra vid återbesök i framtiden efter operationen. Sjukgymnasten berättade också om hur operationen skulle gå till, träningsprogram för rehaben efter op. och funktionerna i en knäled.
Efter detta började förberedelserna inför operationen. På med den snygga operationssärken, sätta PVK (perifer venkateter har jag lärt mig), ta blodtryck/puls och allmän utfrågning. Sen rullades jag ner till salen innan operationssalen. Där gjorde narkosläkaren en pre-op (hur ska hon drogas för att sova bra kan man säga) och opererande läkare kom och hälsade, kollade och ritade på knäet. Antibiotika sätts in via dropp för att minska infektionsrisken. Nästa anhalt; operationssalen! Här var det bara sov gott.
Vaknade ett par timmar senare på uppvaket, helt snurrig. Somnade och vaknade och höll på ett tag innan de tog upp mig på avdelningen igen.
Knäet gjorde ont men det var ju förväntat. Isabandaget är gött och Citadonet (smärtstillande) gör också sitt. Jättetrött, ringde runt lite och somnade igen. Väntar på morgondagen då läkaren kommer och berättar om operationen.
Att jag skulle börja blogga trodde jag aldrig! Men som läget är just nu tror jag faktiskt att det hjälper, det är skönt att få skriva av sig om allt som händer. Kanske kan den här bloggen även hjälpa någon annan som befinner sig i en liknande situation; två flugor i en smäll i såna fall!
Ska börja med en sammanfattning om vad som hänt så ni hänger med. Så här kommer min lifestory sen mitt knätrubbel startade!
2010 Januari
Utbildningen Skydd mot olyckor på Sandö tar sin början och vägen mot att arbeta som brandman i framtiden startar. Livet leker, klassen är underbar och det finns inget bättre än att träna. Allt går som på räls.
2010 Oktober - skadans start
Under en innebandyträning med klassen blir jag tacklad, underbenet står kvar i marken medan överben och knä vrids inåt och jag känner hur nånting knakar till och gör fruktansvärt ont i knäet. Efter en stund försökte jag återigen springa med resultatet att knäet vacklar inåt igen och det gör om möjligt ännu ondare denna gång.
Knäet svullnar upp som en ballong och det är här knäet-från-helvetet berättelsen tar sin början.
Jag uppsökte efter ca 1 vecka, då svullnaden börjat lägga sig en aning, vårdcentral. Denna (har jag insett i efterhand) fullkomligt inkompetente läkare som jag fick träffa, klämde och kände lite och konstaterade att det antagligen var inre ledbandet som var uttöjt. Han skickade iväg mig med orden "du får nog bli en teoretisk brandman" (hö hö hö) Utbildningen påverkades några veckor då jag inte kunde delta i allting praktiskt pga att jag inte kunde böja/sträcka benet.
2010 November-2011 Maj
Under dessa månader vrider jag knäet ytterligare fyra gånger och efter sista gången ser jag via vårdcentralen till att få komma till en riktig ortoped. Paniken breder ut sig med tanke på att senaste gången knäet skadas sker 3 dagar innan introutbildningen börjar på Räddningstjänsten där jag fått en vikariat över sommaren. Man vill inte gärna komma som en enbent och kanske inte kunna jobba över sommaren! Ortopeden konstaterar att det är främre korsbandet som är skadat. Trots att jag efterfrågar magnetröntgen vidhåller han att korsbandet inte är av- det är bara uttänjt = rehabträning. Så en sommar med stenhård rehabträning hos sjukgymnast tar sin början.
2011 Juli
Sommaren på Räddningstjänsten var hur rolig som helst och mirakulöst så höll knäet ihop. Det tog enorm tid med rehaben och det var sjukt tråkigt att inte kunna vara med på fotboll/innebandy men jag kunde jobba åtminstone och det var ju huvudsaken.
Både jag och sjukgymnasten börjar misstänka att det inte stämmer att korsbandet bara är uttänjt. Dessutom misstänker hon att även meniskerna är skadade. Ett nytt besök hos ortopeden- och tänka sig; han ändrar sig och medger att det kanske är lite värre trots allt. I augusti får jag äntligen en magnetröntgen och farhågorna besannas; korsbandet är helt av och båda meniskerna är skadade. Detta innebar att eftersom jag lever ett väldigt aktivt liv och kommer ha ett arbete som är fysiskt krävande måste operera knäet.
2011 September- December
Sista terminen på utbildningen, kanske även den bästa av de fyra? Knäet sköter sig relativt bra. Klarar rökdykningar, insatsbanor, löpning...men icke volleyboll:(
Kämpar febrilt över att få operationstid. Via tips och rekommendationer bestämmer jag mig för att operera mig på Capio Artro Clinic nere i Stockholm. Efter massa bök fram och tillbaka med betalförbindelser och remisser hit och dit får jag äntligen tid för operation den 22 december.
Här tar den romaliknande tillbakablicken slut för nu börjar det bli nutid.
Summa summarum hittills; knäet har förstört mycket och begränsat mig men samtidigt har jag lärt mig mycket. Diplomatiskt svar!
Jag är en tjej född -87 som skadade mitt knä första gången hösten 2010 genom innebandy.
Efter x antal ytterligare "vridningar" av knäet konstaterades att korsbandet var av.
Korsbandet rekonstruerades under en operation december 2011. Några dagar senare konstaterades att knäleden drabbats av en infektion=ytterligare 3 operationer.
Den här bloggen beskriver vägen tillbaka; till att kunna träna på den nivå jag vill och att kunna arbeta som brandman.
