Idag hände det bästa som kunde hända; jag har fått åka hem efter en lång vecka på sjukhuset!!

Vid läkarronden i förmiddags hade läkarna fortfarande inte kommit fram till om knäet skulle spolas igen. Infektionsvärdet hade gått ner ytterligare till ca 30 så det var ju jättebra. På bara en vecka har värdet sjunkit från ca 170 och är nu nere på 30 som sagt så antibiotikan har utan tvekan gjort ett bra jobb.
Hursomhelst så vandrade läkarna vidare och sa att de skulle återkomma med besked.

Vid lunch kom en syrra in med lunch och sa att det var okej att inte fasta så spolningen visade sig vara lagd på is. Oj oj, frågorna hopade sig, vad skulle hända nu?

En stund efter lunch kom sjukgymnasten förbi och fortsatte med rörelseövningarna. Förbättring på böjningen bara sen igår, woho! Hon hade också tagit reda på mer angående varför det är viktigt att bara köra avlastande rörelseträning då man har en infektion. Anledningen till att man inte ska belasta knäet på ca 1 månad är för att infektionen har en förmåga att göra broskytorna mjukare. För mycket belastning skulle då lätt kunna leda till att över- och underben inte får den "smörjning" och stötdämpning som de får normalt i en frisk led så det skulle öka risken för artros och smärta i framtiden. Fick också öva på att gå med kryckorna och markera gång med det opererade benet utan att belasta det. Puh blev alldeles svettig, så sjukt att det kan vara så ansträngande! Extra roligt är det att bli svettig i sjukhusets blöj-liknande trosor, då hänger de lite extra chict!
Svullnaden har gått ner betydligt sen ankomsten till sjukhuset, kolla bara:



Strax innan middagen kommer underläkaren som klurat på mitt fall under dagen med de hejdundrande nyheterna; du ska gå över till pillerantibiotika så du får fara hem nu. Hallelujah!
Perfekt tajming då mamma och pappa kliver in genom dörren strax efter för ett besök men dom fick dras med mig hem istället:)
Så nu gäller följande:
Två olika antibiotika under de närmaste 3 månaderna. (ett av dem har en vanlig bieffekt: RÖDA tårar och rött kiss, tänk det va, som en skådis i en B:ig skräckfilm kanske?!)
Regelbundna, tyvärr rätt täta, provtagningar.
Massa återbesök.
Sjukgymnast.
Jag får träna men inte belasta knäet. Kanske dags att bli chins och dips monster nu då?;)
Hålla tummarna för att infektionen verkligen gått över efter de här tre månaderna. Annars finns risk för att det nya korsbandet ryker.
Läkarna gav även sin tillåtelse för att åka på kryssning, så mår jag bra blir det banne mig det också till helgen. Jag kan ju hålla bordet liksom:)

Det var allt för denna glada kväll. Avslutar med en bild över hur glad man kan bli när man får så goda nyheter som att få lämna sjukhuset: