Inte utan mitt knä

Nu min trogna lilla läsarskara är det dags...

Den här bloggen ska nu få rundas av. Den ska inte dö och raderas, men det här blir (förhoppningsvis) det sista inlägget. Den har fyllt sin funktion men nu är den överflödig, har liksom inget att säga om mitt knä längre. Och det var ju av den anledningen jag startade den.

 

Den 23:e dec är det ett år sedan jag fick ett nytt korsband.

Den 28:e december är det ett år sen min värld formligen rasade ihop då ledinfektionen blev så svart på vit som den kunde bli.

Den 3:e januari är det ett år sen jag fick hoppa ut från sjukhuset efter en fruktansvärd vecka.

Den 1:a februari är det ett år sen jag fick slänga kryckorna åt helvete (eller nej, där ljög jag; de ligger fortfarande kvar i bilen. Alltid redo för nya tag;) och börja försiktigt med rehaben på riktigt.

Den 1:a april är det ett år sen jag knaprade de sista antibiotikapillrena på den långa kuren och började kunna springa lite smått.

 

Och idag? Jag har ett knä som fungerar alldeles utmärkt. Det låter om sig lite ibland, det kan vara lite stelt och skruven kan göra lite ont ibland. Men vafan; vad spelar det för roll? Jag kan göra det jag vill (minus fotboll och innebandy som jag fortfarande inte vågat mig på) och det betyder allt för mig.

Jag kan jobba med det jag vill och jag kan träna det jag vill och det; det är ren och skär lycka<3

 

Det kommande året planeras mitt knä och resten av mig palla:

- Vasaloppet

- Tough Viking

- Tjurruset

- Icebug24

- Och massa rolig träning!

 

Fy satans så kul!!:)