Inte utan mitt knä

• Det var ju inte säkert ens en gång att korsbandet skulle klara sig- det gjorde det.
• Det var ytterst tveksamt om jag skulle kunna jobba som brandman i sommar- det gick att tjuvstarta med redan i april. Jag kan springa, åka skidor, cykla, rida, klara tester, fjällvandra...jag kan göra NÄSTAN allt jag vill!
• Det har vart otroligt bittert, orättvist, ångestfyllt och begränsande till och från och såklart har jag inte mått som en prinsessa alla gånger MEN jag har lärt mig massor av det här och jag är övertygad om att jag efter den här knäkarusellen är starkare än vad jag var innan. Inte bara ur fysiskt perspektiv utan definitivt psykiskt. Det är av min åsikt att den som aldrig haft en långdragen skada som påverkar ens normala liv och idrottande, den vet inte vad man egentligen går igenom, hur mycket man än försöker förstå. En rehabilitering av en sån skada är som en lång resa uppdelad i massor av kapitel med massor av olika känslor. JAG hade ingen som helst aning innan jag drabbades.

Så jag är jättenöjd med både mig och mitt knä. Så får väl testerna visa vad dom visar då. Men jag hatar ju att misslyckas med mål (vem gör inte det?), så SJÄLVKLART vore det gött med bra resultat;)

Sen i lördags har jag hängt i Karlstad med underbara Mathilda och Lunke med vänner och familj. Sen såsmåningom droppade även Victor, Emil och Elin in i bilden. Har varit himla trevligt!! Hoppas på återseende snarast!